Slutseminarie i Östergylland

Written by Ivan on . Posted in Kapellån, Kisaån, Kommunikation, Östergötland, Storån

Ett femtontal personer samlades i Falerum kvällen den 21 juni. Åhörarna bestod främst av markägare, men även allmänhet och kommunekolog. Med oss hade vi även de entreprenörer som följt oss genom projektet.

Länsstyrelsens personal startade kvällen genom att binformera om de åtgärder som genomförts i projektet. Om projektets målart, den tjockskaliga målarmusslan, men även annat akvatiskt liv som kan dra nytta av genomförda åtgärder.

Efter inledande ord övergick kvällen i naturstudier i form av elfisken och bottenfaunainsamlingar. Glädjande nog var det rikligt med öring och mört i de återskapade strömsträckorna.  Åhörarna fick även stifta bekantskap med olika grupper av bottendjur, inkluderat huvudrollsinnehavaren själv, den tjockskaliga målarmusslan.

Kvällen avslutades  med frågestund medan vi åt mat och dryck från det lokala caféet.

Kapellån

Written by admin on . Posted in Kapellån

Kappelån

Kapellån med omgivande ravinskog vid Lagerlunda utgör en ovanlig och skyddvärd naturmiljö. Området är mycket värdefullt med mycket stora hydrologiska och biologiska värden i ån och de källmiljöer som framträngande vatten bildar i ravinsidorna. Ån, som mynnar i Svartån och sedan i Roxen, har ett naturligt och delvis ringlande lopp med en låg grad av fysisk påverkan och en inom det utpekade området väl fungerande kantzon med skuggande träd och buskar. Vattnet har en naturligt god buffertkapacitet.

Strömförhållandena är varierande med en del strömmande och forsande sträckor. Ån är fiskförande med bland annat stensimpa, benlöja och de ovanliga arterna färna och nissöga. Den fungerar även som rastlokal för strömstare och häckningsmiljö för kungsfiskare. Ravinen som bildats av bäcken är djupt nedskuren i finsediment. Ravinsidorna är bevuxna med almdominerad ädellövskog. Ravinens fina källflöden är lämpliga för en rad krävande mossor. Här finns även en relativt god population av den mycket sällsynta tjockskaliga målarmusslan. Längst i söder gör en väg över ån på en valvbro som är registrerad som kulturhistorisk lämning i fornminnesregistret.

Arterna och livsmiljöer

Stensimpa:

Stensimpan lever stationärt under stenar och grus på grunt vatten i sjöar, älvar, bäckar och i bräckt vatten. Arten vill ha klara och syrerika vatten. Födan utgörs av dagslände- och mygglarver, maskar och kräftdjur. Spridningsförmåga: En viss spridning kan förutsättas ske när olika vattensystem står i kontakt med varandra. Spridning kan även ske in i olika vattensystem via Östersjöns kuster.

Nissöga:

Nissöga är nominatarten i familjen nissögefiskar, som tillhör de taggfeniga benfiskarna. Utbredningen uppges ofta från nordvästra Europa bort till Japan, men det är troligt att det är fler arter inblandade, vilka liknar nissögat, men skiljer sig i kromosomuppsättning. Nissögat är 8-12 cm lång (honorna störst) och väger mellan 20-60 gram.

I Sverige förekommer nissögat längs södra östkusten och i Mälardalens, Vänerns och Vätterns vattensystem. Gömmer sig bland stenar eller nedgrävd under dagen, aktiv under kvällen och natten. Hanen är mindre än honan.

Fortplantning: Leker april – juli (aug.). Honan kan lägga cirka 10.000 romkorn, 1 mm diameter, fästs på sand, sten och växter i svagt rinnande grundvatten. Yngel har yttre gälar (jfr. grodyngel).

Arten föredrar långsamt strömmande, klara, flod-, å- och bäckrinnande sötvatten, 14-18 grader, pH 7-7,7, dH 10-15. Föda: Filtrerar sand efter mindre kräft- och hjuldjur, insektslarver, mask.

Tjockskalig målarmussla:

Arten förekommer främst i rinnande vatten; i större åar och floder men också i mindre bäckar, i huvudsak på sand- och grusbotten. Även ett fåtal förekomster i litoralzonen av sjöar är kända men dessa ligger oftast i anslutning till in- och utflöden. Artens ekologiska krav överensstämmer i stort med flodpärlmusslans och den livnär sig liksom denna genom filtrering. Arten är strikt skildkönad och omvandling av honor till hermafroditer, som förekommer hos andra sötvattensmusslor, är troligen inte möjlig. De befruktade äggen utvecklas i hondjurens gälar varefter de utstöts som glochidielarver. Dessa fäster sig i gälarna på värdfiskar där de genomgår ett parasitiskt stadium under 4–5 veckor. Vilken fiskart som fungerar som huvudvärd i Sverige är oklart, men möjliga arter är bl.a. sarv, färna, stensimpa och elritsa. De små ungmusslorna lever under flera år nedgrävda i bottensedimentet. Detta stadium i musslans utveckling och dess ekologi är mycket dåligt kända. Musslorna kan uppnå den höga åldern av 50 år, och skalen är därigenom viktiga miljökemiska ”arkiv”.

Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor:

Naturtypen karaktäriseras av oreglerad vattenföring och en stor variation gällande bottensubstrat, vegetation och strandstrukturer. Ofta finns flytbladsväxter och undervattenslevande mossor där botten är lämplig. Stensimpa förekommer oftast i vatten med god kemisk balans och lämpliga lekbottnar. Strandskogen är viktig för habitatet och en varierad strandskog med både löv- och barrträd och rik förekomst av död ved är viktiga parametrar för många av habitatets typiska arter.

Ädellövskog i branter:

Naturtypen karaktäriseras av kontinuitet av ädla lövträd av en varierande ålder, inklusive gamla träd. Naturtypen är belägen i raviner längs vattendrag och i bergbranter. Förekomst av död ved är viktigt för vissa lavar, mossor och svampar, samt för insekter och landmollusker. Exempel på särskilt viktiga substrat: Död ved; grenar, torrträd, hålträd, lågor m.m. av olika trädslag och i olika nedbrytningsstadier. Gamla träd av olika trädslag. Grova träd av olika trädslag. Naturlig dynamik. Naturvärdena i skogar som varit slutna under längre tid utvecklas till stora delar genom naturlig dynamik vilket omfattar naturliga störningar, som t.ex. stormfällningar och insektsangrepp.

Källor med tuffbildning:

Naturtypen består av områden med utströmmande kalkhaltigt grundvatten. Där vattnet kommer upp till markytan fälls kalken ut och bildar sk kalktuff. Kalken binder effektivt fosfor varför källornas flora ofta domineras av arter som gynnas av näringsfattiga förhålanden. Till naturtypens typiska arter hör en rad specialiserade mossor, däribland tuffmossor och källmossor. De kalkrika blöta miljöerna är även lämpliga miljöer för många landsnäckor. I hävdade källmiljöer kan man träffa på ovanliga orkidéer och andra av kalkkärrens kärlväxter.

Samarbetspartners & Finansiärer

Senaste nytt från NRRV

Read feed