Svärtaån

Written by admin on . Posted in Svärtaån

Svärtaån

Svärtaån rinner från sjön Runnviken och mynnar i Östersjön i Sjösaviken strax öster om Nyköping. I ån finns tjockskalig målarmussla bekräftad i de nedre delarna av ån, från Svärta gård och nedåt. Majoriteten av musslorna som hittats är gamla musslor, endast ett fåtal är unga musslor (mindre än 3 cm). I ån finns även andra stormusselarter, främst spetsig målarmussla men även äkta målarmussla, allmän dammussla, större dammussla och flat dammussla. De fiskarter som påträffats i Svärtaån är abborre, mört, björkna, löja, gädda, gärs, sutare, lake, småspigg, vimma, grönling, braxen, öring, ål och nors.

I Svärtaån ska åtgärder genomföras på tre olika delsträckor; nedströms Svärta gård, uppströms Säbybron och nedströms järnvägsbron i Sjösa. Åtgärderna består främst i att lägga ut grus och enstaka större stenar i ån samt att på vissa av sträckorna plantera träd längs med åkanten. Historiskt sett har många åar i jordbrukslandskapet rätats och rensats, och vid dessa aktiviteter har större stenar, grus, döda träd m.m. rensats bort ur ån, vilket resulterat i en mer ensartad livsmiljö. Genom att lägga ut stora stenar och grus i ån återskapas en större variation i vattenflödet vilket skapar livsutrymme för flera arter samtidigt som det gynnar musslornas reproduktion och ökar de unga musslornas överlevnadschanser.

Vretaån

Written by admin on . Posted in Ramundsbäck/Vretaån

Vretaån

Vretaån är den ena av Kilaåns övre grenar och rinner från Stavsjön till sammanflödet med Ålbergaån vid Kila samhälle. Vretaån är unik i Södermanlands län då den längs långa delar i odlingslandskapet fått meandra fritt och inte rätats eller rensats i någon större omfattning. Dessa delar av ån är skyddade som naturreservat och Natura 2000-område. I ån finns tjockskalig målarmussla endast bekräftad i de nedersta delarna av ån, nära sammanflödet med Ålbergaån. De fiskarter som påträffats i ån är abborre, mört, lake, gädda, stensimpa, gärs, öring, flodnejonöga 0ch bäcknejonöga.

I Vretaån ska åtgärder genomföras längs ca fem sträckor i anslutning till vägbroar. Åtgärderna består i att åtgärda ett vandringshinder för svagsimmande fiskar samt att lägga ut grus och enstaka större stenar i ån. Genom att lägga utsten och grus i ån skapas en större variation i vattenflödet vilket skapar livsutrymme för flera arter samtidigt som det gynnar musslornas reproduktion och ökar de unga musslornas överlevnadschanser.

Kapellån

Written by admin on . Posted in Kapellån

Kappelån

Kapellån med omgivande ravinskog vid Lagerlunda utgör en ovanlig och skyddvärd naturmiljö. Området är mycket värdefullt med mycket stora hydrologiska och biologiska värden i ån och de källmiljöer som framträngande vatten bildar i ravinsidorna. Ån, som mynnar i Svartån och sedan i Roxen, har ett naturligt och delvis ringlande lopp med en låg grad av fysisk påverkan och en inom det utpekade området väl fungerande kantzon med skuggande träd och buskar. Vattnet har en naturligt god buffertkapacitet.

Strömförhållandena är varierande med en del strömmande och forsande sträckor. Ån är fiskförande med bland annat stensimpa, benlöja och de ovanliga arterna färna och nissöga. Den fungerar även som rastlokal för strömstare och häckningsmiljö för kungsfiskare. Ravinen som bildats av bäcken är djupt nedskuren i finsediment. Ravinsidorna är bevuxna med almdominerad ädellövskog. Ravinens fina källflöden är lämpliga för en rad krävande mossor. Här finns även en relativt god population av den mycket sällsynta tjockskaliga målarmusslan. Längst i söder gör en väg över ån på en valvbro som är registrerad som kulturhistorisk lämning i fornminnesregistret.

Arterna och livsmiljöer

Stensimpa:

Stensimpan lever stationärt under stenar och grus på grunt vatten i sjöar, älvar, bäckar och i bräckt vatten. Arten vill ha klara och syrerika vatten. Födan utgörs av dagslände- och mygglarver, maskar och kräftdjur. Spridningsförmåga: En viss spridning kan förutsättas ske när olika vattensystem står i kontakt med varandra. Spridning kan även ske in i olika vattensystem via Östersjöns kuster.

Nissöga:

Nissöga är nominatarten i familjen nissögefiskar, som tillhör de taggfeniga benfiskarna. Utbredningen uppges ofta från nordvästra Europa bort till Japan, men det är troligt att det är fler arter inblandade, vilka liknar nissögat, men skiljer sig i kromosomuppsättning. Nissögat är 8-12 cm lång (honorna störst) och väger mellan 20-60 gram.

I Sverige förekommer nissögat längs södra östkusten och i Mälardalens, Vänerns och Vätterns vattensystem. Gömmer sig bland stenar eller nedgrävd under dagen, aktiv under kvällen och natten. Hanen är mindre än honan.

Fortplantning: Leker april – juli (aug.). Honan kan lägga cirka 10.000 romkorn, 1 mm diameter, fästs på sand, sten och växter i svagt rinnande grundvatten. Yngel har yttre gälar (jfr. grodyngel).

Arten föredrar långsamt strömmande, klara, flod-, å- och bäckrinnande sötvatten, 14-18 grader, pH 7-7,7, dH 10-15. Föda: Filtrerar sand efter mindre kräft- och hjuldjur, insektslarver, mask.

Tjockskalig målarmussla:

Arten förekommer främst i rinnande vatten; i större åar och floder men också i mindre bäckar, i huvudsak på sand- och grusbotten. Även ett fåtal förekomster i litoralzonen av sjöar är kända men dessa ligger oftast i anslutning till in- och utflöden. Artens ekologiska krav överensstämmer i stort med flodpärlmusslans och den livnär sig liksom denna genom filtrering. Arten är strikt skildkönad och omvandling av honor till hermafroditer, som förekommer hos andra sötvattensmusslor, är troligen inte möjlig. De befruktade äggen utvecklas i hondjurens gälar varefter de utstöts som glochidielarver. Dessa fäster sig i gälarna på värdfiskar där de genomgår ett parasitiskt stadium under 4–5 veckor. Vilken fiskart som fungerar som huvudvärd i Sverige är oklart, men möjliga arter är bl.a. sarv, färna, stensimpa och elritsa. De små ungmusslorna lever under flera år nedgrävda i bottensedimentet. Detta stadium i musslans utveckling och dess ekologi är mycket dåligt kända. Musslorna kan uppnå den höga åldern av 50 år, och skalen är därigenom viktiga miljökemiska ”arkiv”.

Vattendrag med flytbladsvegetation eller akvatiska mossor:

Naturtypen karaktäriseras av oreglerad vattenföring och en stor variation gällande bottensubstrat, vegetation och strandstrukturer. Ofta finns flytbladsväxter och undervattenslevande mossor där botten är lämplig. Stensimpa förekommer oftast i vatten med god kemisk balans och lämpliga lekbottnar. Strandskogen är viktig för habitatet och en varierad strandskog med både löv- och barrträd och rik förekomst av död ved är viktiga parametrar för många av habitatets typiska arter.

Ädellövskog i branter:

Naturtypen karaktäriseras av kontinuitet av ädla lövträd av en varierande ålder, inklusive gamla träd. Naturtypen är belägen i raviner längs vattendrag och i bergbranter. Förekomst av död ved är viktigt för vissa lavar, mossor och svampar, samt för insekter och landmollusker. Exempel på särskilt viktiga substrat: Död ved; grenar, torrträd, hålträd, lågor m.m. av olika trädslag och i olika nedbrytningsstadier. Gamla träd av olika trädslag. Grova träd av olika trädslag. Naturlig dynamik. Naturvärdena i skogar som varit slutna under längre tid utvecklas till stora delar genom naturlig dynamik vilket omfattar naturliga störningar, som t.ex. stormfällningar och insektsangrepp.

Källor med tuffbildning:

Naturtypen består av områden med utströmmande kalkhaltigt grundvatten. Där vattnet kommer upp till markytan fälls kalken ut och bildar sk kalktuff. Kalken binder effektivt fosfor varför källornas flora ofta domineras av arter som gynnas av näringsfattiga förhålanden. Till naturtypens typiska arter hör en rad specialiserade mossor, däribland tuffmossor och källmossor. De kalkrika blöta miljöerna är även lämpliga miljöer för många landsnäckor. I hävdade källmiljöer kan man träffa på ovanliga orkidéer och andra av kalkkärrens kärlväxter.

Samarbetspartners & Finansiärer